Gröna klunkar

Leffe tittade på mig med en skeptisk uppsyn, men han var inte den som som tackade nej till ett äventyr. Han tog ett stadigt tag och glaset, tittade på mig och skrattade och sen tog han två stora klunkar. Utan att röra en min ställde han ner glaset. Jag undrade såklart hur det smakade och om han kände något konstigt. Leffe drog på mungipan och meddelade att det kunde ju ha smakat bättre, men förutom ett svagt kittlade i halsen kände han sig precis som innan.

Han drog ut en av köksstolarna och satte sig ner. Jag stod kvar vid glaset och tvekade. Skulle jag vänta lite till och se om det var värt det? Jag sneglade mot Leffe igen, men han satt bara still på stolen och fipplade med sin snusdosa. Sörjan i glaset såg avskyvärd ut, men på något konstigt sätt så lockade den. Så jag drack två stora klunkar jag också och tömde med det glasets sista innehåll.

Inte så illa som det såg ut, men jag förstod också vad Leffe hade menat med att det kittlade i halsen. Plötsligt hörde jag Leffe säga med en stämma som verkade komma långt inifrån honom: brygga öl produkter.

Vad menar du Leffe frågade jag, men när jag vände mig om såg jag att hans nacke hade intagit en svagt lila nyans. Jag ångrade genast att jag också druckit av bryggden och sprang in till badrummet för att se om jag också började ändra hudfärg. Ansiktet som tittade tillbaka på mig från spegeln såg visserligen rätt slitet ut, men det var i alla fall inte lila.

När jag kom tillbaka ut i köket möttes jag av en tom stol. Jag kunde inte se Leffe någonstans. Köksdörren ut till trädgården stod på glänt och jag anade att Leffe kanske ha gått ut för att ta lite frisk luft.

Det var kolsvart när jag sträckte ut huvudet. Men mitt mörkret kunde jag ana ett lila skimmer som låg som en tunn slöja över trädgården och liksom lämnade ett spår som slingrade sig genom de vissna vinbärsbuskarna och vidare bort förbi de kala äppelträden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *